Klockan är snart halv ett, jag borde sovit för länge sedan men här sitter jag och låter både tankar och fingrar flyta.

Har varit en bra dag idag.

Jag har under senaste året ansträngt mig för att kunna komma in på utbildning och skola till hösten. Jag har läst in kurser jag saknat ifrån frisörprogrammet paralellt med mitt arbete, jag har gjort högskoleprov, tester och jag har varit på skolintervju.

Förra onsdagen kom beskedet om att jag lyckades, jag har en plats för hösten.

Jag har ett helt OK jobb idag. Jag får göra varierande arbetsuppgifter på olika avdelningar, jag får ha mycket kundkontakt vilket jag älskar och jag känner att jag blir sedd och får utmaningar av ledningen. Jag har fått resa med jobbet, lära känna otroligt många nya människor, och jag har fått växa, både personligt och yreksmässigt.

Ändå har arbetet hela tiden känts ganksa tillfälligt, utan att jag egentligen vetat varför.

Kankse är det arbetstiderna som gör att hållbarhetskänslan saknats. Vi arbetar väldigt mycket helger, kvällar och storhelger är jobbhelger. Jag som alltid drömt om familj (gör fortfarande) har svårt att se hur det skulle gå ihop med de tiderna jag haft de senaste åren.

Nu är beskedet om min studiegång ute, och jag hade samtal om det med min närmsta chef idag.

Han undrade om jag verkligen vet vad jag gör, att han ser framtid och kariär för mig på det nuvarande företaget, och att han tycker det är tråkigt att jag vill vidare. Han undrade vad jag ville bli, vart jag är om tre år.

Hatar den frågan.

Jag har trott flertalet gånger jag vetat, men jag har börjat lära mig att jag nog aldrig kommer kunna svara på den frågan, med ett svar. Vet inte om jag vill det heller ;) 

Men dagen har varit varm och härlig. Mina sista kunder gav så mycket energi och jag påmindes om varför jag älskar kundservice så mycket som jag gör. Kvällen har varit mysig med min kärlek, och hans söta småstressande inför detaljerna inför våran resa på lördag. Vi åker till libanon och ska hälsa på hans syster med familj. Ska bli en så spännande resa, vi behöver lite semester och komma ikapp lite.

Idag har det varit en bra dag...

Dags att krypa ned brevid älskling och hoppas att dagen imorgon blir i samma stil.

De senaste åren har varit intensiva.

Under tre år har jag flyttat fem gånger,  haft 4 arbetsplatser, och jag har helt bytt arbetsbana. Jag har avslutat ett väldigt långt förhållande och jag har inlett ett annat. Sjukdomar och "det där som händer andra, men inte oss" hände ändå, och  cancer har varit högst närvarande. Den tog en av mina närmsta vänners mamma förra våren, men våran mamma klarade sin och finns kvar med oss.

I mitt huvud surrar alltid tankarna, men de senaste åren har det nästintill kokat i huvudet. Stundtals har det varit kaos.

När orden eller skriften inte räckte till började det uttryckas på ett annat sätt, och jag hade tusen hårfärger under bara några månader. Jag ville förändra livet och tillvaron, och det var lättast att börja med sig själv.

Min rastlöshet har blivit mycket värre de senaste åren, och jag får en lätt dos av ångest av att inte göra någonting alls. Jag har svårt att fokusera på en film, ett samtal eller ett tv-program. Jag vill gärna pilla med något och kan driva min kille till vansinne med mitt ständiga slösurfande på telefonen. Det är bara det att även när jag sitter stilla så kokar det i mitt huvud. Tankar om livet, mening, mål och prestation. En ständigt pågående monolog jag aldrig kan få avstängd. Hade jag kunnat, så hade jag nog planerat hela livet. Jag försöker i den mån det går, men jag önskar jag kunde sluta. Det är så lätt att bli besviken när man planerar, för livet är ju mycket de där oförusägbara sakerna som sker, och när man aldrig kan lära sig det är det så lätt att bli frustrerad och ledsen.

Jag önskar jag kunde njuta av en dag som andra säger sig kunna. Bara ta dagen som den kommer.

När jag ser en dag, ser jag en rad saker som ska göras, utföras, lyckas med, en tävling mot sig själv och sin omgivning innan det är dags att sova och en ny dag tar sin början.

Jag har väldigt svårt att vara lagom, en i mängden. Jag vill sticka ut och jag vill helst vara bäst.

Ska man springa lopp, ja då vill jag helst få bäst tid, ska man ordna middag, då ska jag bjuda på flest rätter. Ska man jobba, då ska jag jobba hårdast, ( och helst klara av att pliugga och utföra något annat viktigt på fritiden. ) Jag har en kämparglöd utan dess like när jag bestämmer mig för något, (för kämpar gör jag verkligen, det kommer inte gratis) och min kämparglöd  är jag tacksam för! - Men, den håller också på att slita ut mig.

Jag insåg idag vad jag ska med denna bloggen till.

Den här bloggen ska påminna mig om mina tankar, min glädje och det som är jobbigt också.

Den ska handla om att finna livsglädje i det lilla (som stora) och förhoppningsvis min väg lite närmare inre harmoni.

Mitt mål som liten var att bli författare, och favoritämnet i skolan var när vi fick skriva berättelser, noveller eller uppsatser i svenskan.

Jag blev inte författare. Ett skönhetsintresse tog överhand och jag blev istället frisörska. Och även om jag inte längre arbetar på salong som detta har dock skrivarintresset följt mig. Jag har skrivit åtskilliga dagböcker, men avtog lite mer med detta allteftersom de ständigt upptäcktes och höglästes av mina yngre syskon....
Jag fortsatte att skriva men egna texter som säkerhetssparats på datorn, som det ska mycket till att någon annan kommer åt.

Detta med text fascinerar mig. Jag kan till exempel inte lyssna på en låt utan att tänka in texten, och vill gärna hitta tanken bakom denna. Hur kände denna låtskrivare när just denna text gjordes? Vad hade hänt, vad kommer hända härefter?
Jag är en känslomänniska utav rang, (något som mina närmsta starkt kan understyrka), och jag vägrar tro att saker händer utan mening. Jag finner att skrivna ord nästan har mer kraft än orden vi säger.

Så... detta med blogg har slagit mig många gånger.
Jag älskar bloggar och har ett antal jag följer slaviskt dagligen.
Men det krockar någonstans med att en blogg för mig förknippas med något så offentligt och utlämnande - skillnaden emellan en blogg och en dagbok är väl just det att en blogg SKALL läsas av andra. På det viset lever den.

Jag tänker så mycket och vet verkligen inte om jag vill dela alla de tankarna, som stundtals kan vara så förvirrade, flummiga och också stundtals småmörka, med omvärlden.
Och slutligen - detta med bloggar spär dessutom på den värld vi idag lever i med våra sociala medier.
Facebook, Instagram, Twitter - syns och hörs vi - då finns vi.

Kan bli så äcklad av hela egokarusellen, men finner ändå hur jag trots detta ställer mig i kön för att åka den igen, och igen.

Så - återigen.
Varför då en blogg?
Efter denna texten känns ju det mer svårförklarligt än någonsin.
Inte en susning.
Men som mycket annat, man brukar komma på lösningen efterhand.

Och min egna ordinarie dator behöver för övrigt virusbehandlas och går inte att säkerhetskopiera på längre.